Subkulturer - ett minne från svunna tider? (Reportageuppgift JMK HT-18)

Subkulturer verkar vara något som snarare hör hemma i 1950- eller 1960-talet än dagens individfokuserade 2010-tal. Eller är vi hemmablinda för dagens subkulturer.

Det är svårt att skriva historien samtidigt som vi lever i den. Vi kan inte riktigt urskilja de olika hybridvarianter av subkulturer och kollektiva sammanhang som skapats som konsekvens av ett fragmentiserat och individualiserat samhälle. Om vi låter vatten rinna under broarna och något eller några decennier får passera kanske vi ser allt glasklart.

Jag står ute en tidig eftermiddag i mörkret och väntar vid busshållplatsen där jag bestämt med Marcus Rylander att han ska plocka upp mig. Han ska ta med mig till sin replokal där han brukar hänga när han skriver och repar musik tillsammans med sitt band.

Jag ser på håll hur den stora fronten och alla lampor på lastbilen jag misstänker att Marcus kör. Jag hade rätt och sekunder senare blinkar han in och stannar till med lastbilen som gnisslar som lastbilar brukar. Jag följer med honom på dagens sista jobb och vi börjar omedelbart samtala kring ett gemensamt intresse, att skriva.

✬

Skotten från något slags gevär smäller, en röst, lite förvrängd som den blir av en telefon, uppmanar Theodore Elsinen, 9 år, att akta sig för att undkomma kulregnet någon motståndare skjutit iväg.

Det som beskrivs är inte ett krig, inte ett verkligt åtminstone. Det jag bevittnar är några ungar som spelar det populära tv-spelet Fortnite. Det är emellanåt höga röster och höga volymer när de drabbar samman i det färgrika cyberlandskapet.

Theodore, eller Theo som han kallas, går i tredje klass och är, likt flera av sina klasskamrater, är vad vissa skulle kalla gamers eller på svenska tv-spelsnördar.

Fortnite är ett spel där man möter omkring ett hundra motståndare online i en kamp om att bli den sista överlevande. Ett slags survival of the strongest.

Det finns inte mycket som kan slita Theo från sin mobiltelefon - där han kollar på olika youtubers som också spelar Fortnite - eller tv-spelet. Telefonen och tv-spelet fyller en social funktion för Theo, genom såväl spelet som telefonen håller han kontakt och skapar nya kontakter med andra barn i hela landet, ibland även från andra länder. Men nu låter han mig få en stund av hans tid och uppmärksamhet.

Jag ber Theo dela upp sin klass i några olika, valfria kategorier. Han svarar mig med ett frågande ansiktsuttryck och jag försöker förklara utan att för mycket leda honom in i ett tänk som riskerar blir mitt mer än hans. Han funderar men jag märker att det är svårt, han verkar inte alls se på det på det på samma sätt som jag, om det beror på hans ringa ålder eller tiden han lever i får jag inget svar på.

✬

Robin Ekelund, fil. doktor i historia vid Malmö Universitet menar att subkulturerna idag består av mindre tydliga enheter än för femtio-sextio år sedan.

- Identiteterna är mer flytande, lite mer hybridartade. Det finns ändå vissa subkulturella stilar som lever kvar, punken till exempel, berättar Robin.

På grund av att identiteterna idag är mer flytande ser vi inte heller samma typ av tydliga attribut förknippade med en viss subkultur och har därför svårare att på det yttre se att en individ tillhör en viss subkultur.

Robin ser paralleller mellan musikens hybrider av olika genrer och tror att samma mekanismer bidrar till att subkulturerna ser ut som de gör idag.

- Detta kan ha att göra med att samhället blir mer och mer individualiserat och tydliga strukturer saknas och allt blir lite svårgreppbart. Detta gör att en del söker sig tillbaka till retro, söker en stil eller något som ger tydliga ramar gällande hur man ska vara och tycka, säger Robin.

Robin påpekar att man kan finna bakåtsträvande på olika platser och situationer i samhället,

- Den finns ju också i politiken och det är då det blir farligt. När man pratar om att man ska göra något >Great again<, eller inom vårt land att vi ska försöka återvända till något som kanske aldrig riktigt har funnits, men vi har en idealiserad bild av det. Det är samma typ av reaktion på ett flytande fragmentiserat, individualiserat samhälle där vi kanske inte känner så mycket gemenskap i nuet längre. Då sträcker vi oss mot en tid där vi hade uppfattning om att det fanns den här tydliga gemenskapen och tydliga identiteterna.

- Vad är en subkultur egentligen, hur definierar man dem? undrar jag.

- Beroende på hur man definierar subkulturer skulle man kunna säga att Svenska Akademien är en subkultur som har sin egen stil, sina egna koder och sitt eget sätt. Den utgår ju inte från musik, den utgår ifrån litteratur. Men jag tror det handlar om någon kulturell utgångspunkt, kultur i den gamla meningen, att det handlar om litteratur, musik eller film eller TV-spel, förklarar Robin Ekelund.

Med den utgångspunkten konstaterar vi att människor som går på gym inte kan klassas som en subkultur. Var och en har sin anledning till varför de är på gymmet, några vill gå ner i vikt, någon försöker skaffa magrutor, och en annan ska tävla i styrkelyft. Om man däremot smalnar av det till till exempel fitness-folket kan vi klassa det som en subkultur. De äter alla kyckling och broccoli, tränar på samma sätt med samma mål och har helt klart ett eget sätt att prata med termer och ord som trapezius, latisimus dorsi, squats och pectoralis major.

✬

Tillbaka till Marcus, Marcus är musiker och har spelat i band i åtta-nio år ungefär. Jag vill komma nära skapandet av ny musik och försöka förstå hur processen går till, försöka förstå vad som driver Marcus och vad musiken betyder för honom.

Redan på vägen till replokalen konstaterar vi att det finns likheter mellan hans process och min process när jag skriver. Men idag vill jag hitta skillnaderna.

Marcus har tagit med mig till replokalen, den ligger i källaren under en ICA-butik i Oxelösund och är vad jag förväntat mig av en replokal med hårdrockare inkvarterade. Det hänger flaggor med olika bandnamn på väggarna och i ett intilliggande rum - som verkar vara ett gammalt omklädningsrum - finns pentagram på väggar och speglar, OCH ett två meter högt mjölkpaket.

Marcus har svårt att sätta en etikett på sig själv och sin stil men förklarar när hårdrocken och punken kom in i hans liv.

- När jag gick på högstadiet hade jag kängor och tuppkam. Jag var den enda men det har aldrig hindrat mig, berättar han.

I skolan var Marcus bra på att hitta sociala sammanhang trots att han var ensam om sin stil på skolan. Han menar att kunnat flyta över subkulturella gränser och umgås med vem som helst, oberoende av subkultur. Kanske är detta ett exempel i praktiken på hur hybridvarianter av subkulturer tillåts växa fram idag på ett sätt som inte förkom under till exempel sextiotalet.

Samtidigt berättar han om att han var ensam om att intressera sig för en subkultur över huvudtaget och att övriga ungdomar var »vanliga«.

- Jag drog mig bort själv, jag ville vara ensam, jag ville inte vara »normal«, förklarar han.

Jag vill veta mer, Marcus pratar om musiken med ett brinnande engagemang och jag är fullständigt övertygad om att musiken är något av det viktigaste i hans liv. Det är något han vill pyssla med på heltid berättar han. Min fråga blir då hur han tänker kring det ekonomiska, han måste ju trots allt få in pengar för att kunna leva.

- Pengar är ju... det är så klyschigt att säga att man inte gör det för pengarna, men det är ju så, säger Marcus.

Jag funderar och säger att jag tror jag förstår vad han menar med att han inte gör musiken för pengar. Men:

- Hur ska musiken kunna löna sig?

- Säg att man skulle turnera, då handlar det om att sälja biljetter så att det går runt. Man får pengar på de olika ställen man spelar på och ser bara till att få cirkeln att gå runt, då blir jag nöjd, förklarar Marcus för mig.

Jag märker på något sätt av den åldersskillnad som finns mellan mig och Marcus, det skiljer nästan ett decennium, men jag vet inte om det är Marcus ungdomliga naivitet och beslutsamhet eller min tilltagande cyniska sida som är största orsaken till att jag uppmärksammar skillnaden.

- Hur tror du subkulturerna har förändrats genom tid? frågar jag.

- Det enda jag kan komma på idag är hipsterkulturen, säger han efter att ha försökt komma på någon samtida subkultur.

Marcus resonerar kring att det idag är mer accepterat att ta lite från ditt och lite från datt när det handlar om subkulturer och att det tidigare fungerade som ett lite mer permanent val där man väljer att sälla sig till en specifik subkultur, till exempel punken.

Marcus påpekar flera gånger under intervjun att han inte riktigt tänkt på sakerna jag frågar om. Jag vet inte om det innebär att jag överanalyserar eller om Marcus är barn av sin tid, en tid där det inte finns samma behov av att sätta namn på allt.

- Vi kommer vara hårda, kompromisslösa. Vi gör vårat skit, det spelar ingen roll vad någon säger, slår Marcus fast.

Själv slår jag i min tanke fast att det finns tydliga tecken på en genuin punk-attityd hos Marcus, oavsett om han vill tro det eller inte.

✬

Samtalet med Theo fortsätter och han funderar och överlägger med sig själv, med pannan i djupa veck, över hur han ska besvara mina frågor. Jag tänker att tystnaden som uppstår är ett skolboksexempel på en så kallad »talande tystnad«.

Jag ber honom berätta om hur han ser på det faktum att han väljer bort fysiska möten när han väljer att istället spela tv-spel, han menar att han trots det umgås med kompisar.

- Jag kan hitta många nya kompisar när jag spelar. Jag har en app som heter Discord som jag använder, där hittar jag många kompisar. Jag får vänner som är ända upp till 15 år, det får jag inte i verkligheten. I verkligheten träffar jag bara så gamla i skolan, förklarar Theo.

Jag konstaterar och förstår att gemenskapen och det kollektiva sammanhang många söker går lika bra att hitta online.

✬

För att få ytterligare perspektiv i frågan vänder jag mig till ännu en expert.

- Ja, det här är Kalle Lind, du hade sökt mig, säger mannen i andra änden när jag svarar i telefonen.

Jag har försökt ringa Kalle Lind ett par gånger bara några minuter tidigare, men då utan svar.

Det är en kylig eftermiddag och jag är påväg till tåget just den tiden Kalle Lind föreslagit för telefonintervjun. Jag står med min telefon som ett fån framför mig och tittar oroligt på den samtidigt som jag vaktar sladden till mina hörlurar - som gått sönder och bryter samtalet om de hamnar i fel läge. Kylan gör att jag snart inte känner mycket av mina fingrar, vilket jag bekymrar mig ohälsosamt lite över. Jag har konsumerat mycket av det Kalle Lind producerat och uppskattat det mesta, varför det var en fröjd att få samtala med honom.

Jag förklarar mitt ärende för Kalle, då han verkade en aning frågande när jag presenterade mig, ett ärende det visar sig att hälften av oss glömt bort.

Som den ovana journalist jag trots allt är börjar jag inte spotta ur mig mina frågor så fort jag har fått ett svar i andra änden, jag vill försäkra mig om att Kalle har tid att medverka.

- Ja, ja, det får jag ju ha, för det har jag sagt, svarar Kalle.

Om jag inte var övertygad om att han skulle ta sig tid för den här intervjun så blev jag det efter att ha förklarat vad jag vill prata om och kastat ut en första fråga. Jag undrar lite försiktigt hur subkulturer och hur vi ser på dem har förändrats genom tid. Kalle hugger direkt på betet och breder ut och förklarar:

- Det går ju tillbaka till åtminstone till grilljannarna på 1890-talet som avlöstes av jazzgossar, sen kom swingpjattar, nalensnajdare, dixies, sunar och senare under 1950-talet raggare och knuttar, berättar han.

Det finns också kopplingar mellan klasstillhörighet och tillhörighet med vissa subkulturer menar Kalle:

- Det var ganska klassbetingat, raggare var normalt arbetarklass och de som gick på läroverket och lyssnade på Dixieland de var medelklass.

Även geografiskt visste man var man kunde hitta de olika subkulturerna, de har så starkt etablerat sina geografiska platser att det var allmänt känt.

- Många av de här är förknippade med platser. Punkarna hängde i gallerian vid Sergels torg och modsen hängde på Hötorget och flyttade så småningom ner till Sergels torg de också. Grilljannarna hängde vid Jones' grillbar vid Norrmalmstorg. Det fanns ju olika ställen där de flockades, förklarar Kalle entusiastiskt.

Jag frågar Kalle om han kan se några förändringar i hur subkulturer och utövandet ser ut idag jämfört med för sextio år sedan.

- Torget har i någon mån tagits över av diverse sociala medier och communities, berättar Kalle.

Men hur hittar man samhörighet idag? undrar jag.

- Genom grupper med konstiga namn på Facebook, svarar Kalle som om det vore det mest självklara i hela världen.

Även Kalle kommer in på teorin om att vi lever i ett individualiserat samhälle, även om individualiseringen råkar vara en chimär.

- Jag skulle säga att hela det här klustret på Twitter av någon sorts självutnämnda sanningssägare och sverigedemokrater som själva anser sig vara fritänkare och HELT frånkopplade, säger Kalle.

Han fortsätter och ger ett exempel där individualismen fallerar i någon mån:

- Jag tror att om du säger att Katerina Janouch och Ann Heberlein hör ihop skulle de två protestera, >Jag har ingenting med henne att göra, jag tänker ju mina egna tankar<, trots att det råkar vara exakt dem samma.

I dagens individualistiska samhälle är inte det kollektiva något eftersträvansvärt, tvärtom.

- Det rimmar illa med den moderna människans syn på sig själv som varande en del av något sorts kollektiv, menar Kalle och fortsätter:

- Vi kan hävda vår självständighet, men när den ena twittraren tror sig vara den första och enda som tänkt dessa geniala tankar när det i statusuppdateringen under finns exakt samma tanke.

Många av namnen på subkulturer fungerade från början som ett pejorativ och upphovsmännen var kåsörer i till exempel Dagens Nyheter. Kalle kommer på en nutida subkultur som stämmer bra överens med detta och hur den presenteras i media och förklarar hur det kan låta,

- >Jävla hipstrar med sina syltburkar som de dricker ur och närodlade jävla tomater, mikrobryggerier, surdegsbagerier och sånt<. Det ligger i hipstersjälen att ingen hipster skulle kalla sig hipster, säger han.

✬

Ett försök till lekmanna-analys av subkulturer genom tid skulle kunna vara att det individualistiska samhället gjort att subkulturer - likt mycket annat - fragmentiserats och att det då är svårt att sätta EN etikett på varje individ, vi skulle behöva använda hybridetiketter för att förklara de korsbefruktade subkulturerna och livsstilarna vi stöter på idag. Sätta nya namn på delvis gamla fenomen på samma sätt som vi kallar en schäfer- och labradorkorsning för schabrador eller labrador- och pudelkorsning för labradoodle.

Samtidigt saknar många av oss ett kollektivt sammanhang och skapar då en paradox där man letar trygghet i det gamla som råkar stå för motsatsen nämligen att stå längst fram och ta emot framtiden och det nya outforskade med öppna armar.

Robin Ekelund konstaterar att dagens samhälle kan vara något otryggt på grund av avsaknad av ett kollektivt sammanhang för många människor:

- Detta gör att en del söker sig tillbaka till retro, söker något som ger tydliga ramar gällande hur man ska vara och tycka. ◼︎